Sedan
över 2 000 år tillbaka har man dränerat byggnader genom att gräva ner
perforerade rör längs husgrunden. Tidigare användes rör av tegel eller
betong men idag är de oftast av plast. Först gräver man ett ca. 1 meter
brett dike intill källarväggen, ned mot en halv meter under husets
lägsta punkt (grundsula). Innan röret läggs på plats lägger man på en
fiberduk för att förhindra att omgivande jord täpper till rören.
Därefter täcker man rören med dräneringsgrus, viker om fiberduken,
lägger på ytterligare dräneringsgrus för att avslutningsvis lägga på ett
bärlager.
I samband med dräneringen brukar man också ge källarväggen ett
fuktskydd, antingen genom att pensla på kallasfalt eller använda en
plastmatta (s.k. Platonmatta), eller genom att använda dränerande
cellplastskivor.
En fördel med traditionell dränering är att den, rätt utförd, har en
livslängd på ca 40 år. Nackdelar är att metoden är relativt dyr med
tillkommande kostnader för grävmaskiner, bortforsling av jordmassor
samt, inte minst, återställande av uteplatser, blomsterplanteringar,
plattsättningar, entrépartier och grönytor. I vissa fall är metoden
dessutom omöjlig att använda med hänsyn till grannar och omgivande
miljö.
